Han är en transsexuell bokstavsvuxen som gärna kallar sig störd och stolt.
Och han skäms inte.
Immanuel Brändemo är bloggaren som kommit ut ur tvångströjan.
– Jag har letat efter ett ord som motsvarar garderoben när det gäller psykisk ohälsa, men inte kommit på det rätta än. Komma ut ur medicinskåpet, nej det låter inte rätt.
Vi pratar via Skype om likheterna mellan att komma ut som HBTQ-person och som ”psykfall”. Immanuel Brändemo ursäktar sig för att han ibland kan prata för snabbt och börja svamla. Bloggandet har varit ett sätt att öva upp den sociala förmågan. Och en väg ut ur depression och sjukskrivning:
– Jag började blogga samtidigt som jag slutade med väldigt tung medicinering. Då var jag så pass trött och drogad att jag hade svårt att läsa en enkel notis i en tidning. Idag kan jag läsa böcker och det är mycket tack vare bloggandet. Jag har successivt övat upp min förmåga att läsa och koncentrera mig. Det har varit en slags träning för hjärnan.
Han började blogga under pseudonymen ”Trollhare” i september 2006. Då hade Alliansen precis vunnit valet och Immanuel Brändemo skulle snart fylla 26. Bloggandet blev en distraktion från jobbiga tankar och känslor. Tre och ett halvt år senare följs bloggen av en stor skara läsare som dagligen kan ta del av Trollhares tankar kring såväl personliga ämnen som nyheter och debattinlägg om bland annat transfrågor, djurrätt, feminism och psykaktivism:
– Oavsett vad jag skriver så är det en form av aktivism, även om jag skriver personliga saker om till exempel min medicinering. Bara att synas och finnas blir en slags aktivism. Det finns en feministisk slogan som säger att ”det privata är politiskt”. Det passar väldigt bra in på vad det är jag försöker få fram genom min blogg.
Under samma dag som den här intervjun gjordes hinner Immanuel Brändemo skriva fyra blogginlägg. Han berättar att bloggformen passar honom eftersom den är så mycket friare än finlitteraturen:
– Det är ett väldigt demokratiskt uttryckssätt, och det tycker jag är häftigt. En del som bloggar kan inte ens stava, men de skriver vad de känner för.
Hur är nätet som arena för psykaktivister?
– Jag ser nätet som en oerhörd arena för självaktivism. För människor med social fobi så kan det vara det första stället där man vågar ta kontakt med andra med liknande problem. Och man kan ta del i diskussioner och våga prata och få stöd. På det viset är nätet demokratiskt på ett helt annat sätt än om man skulle hålla möte i en fysisk lokal.
Immanuel Brändemo har myntat uttrycket ”störd och stolt” och funderar mycket kring hur man kan använda språket för att förändra sin egen och samhällets syn på psykiska problem:
– Jag skulle ha svårt att säga att jag har en ”psykisk funktionsnedsättning” och jag vill inte säga att jag är ”psykiskt sjuk”. Men jag använder väldigt gärna ord som psykfall, psykstörd, dampunge och bokstavsbarn – fast jag brukar kalla mig bokstavsvuxen! Jag tycker inte att det ska vara något jättehemskt som man måste hålla tyst om.
Använder du humor som ett slags vapen?
– Ja, humor är jätteviktigt för att inte gå in i en offerroll eller något annat fack som folk vill placera en i. Om någon till exempel säger ”fan vad du är störd” till mig så svarar jag med ”tack så mycket, vad smickrad jag blir!”. Det viktigaste och bästa med psykradikalismen är att inte reagera och ta åt sig, då tar man udden av angreppet.
Vad drömmer du om?
– Jag skulle vilja se en mötesplats där man kan diskutera psykfrågor utifrån ett HBT-perspektiv. Inom psyk- och patientföreningar finns en heteronorm och en könsnorm som kan vara väldigt belastande för HBT-personer. Överhuvudtaget behövs en diskussion om HBT-frågor och psykisk hälsa. Sen funderar jag också mycket kring forskningen om neuropsykiatriska funktionshinder och transpersoner. Många transpersoner har sociala svårigheter, och vad betyder det? Jag menar inte att alla transpersoner har Aspergers eller tvärtom, men det finns likheter och skillnader och det skulle behöva utforskas.
– Sen vore det såklart häftigt om nästa års Pridefestival kunde ha temat ”störd”! Jag skulle vilja få in stördperspektivet i HBT-världen.
Vi avslutar intervjun och Immanuel Brändemo säger att det kändes bra. Han har kommit långt i kampen mot sin sociala fobi. Och en stund senare går det att läsa på bloggen att han äntligen knäckt nöten om vad han ska kalla den slags garderob som gör att folk inte vågar berätta om sina psykiska problem: ”Jag kunde inte komma på ett bra ord, men jag tror att jag har det nu: Tvångströjan. Det är trångt och obekvämt i tvångströjan, och jag tror att den är ännu lite trängre om den är färgad i regnbågsmönster än om den är landstingsvit.”
Extramaterial:
Immanuel Brändemo om...
...trollharar: ”Trollharen är speciell sorts förtrollad hare som förekommer i vissa norrländska legender. Det är en hare som inte går att döda och som visar sig för jägare som glömt det här med att man inte bara kan ta från naturen, man måste ge nåt tillbaks också. När jag började blogga såg jag som ett ideal, och idag har jag insett att jag faktiskt har fått den styrkan och blivit en trollhare.”
... inspiration för psykradikala: ”Gå till Sveriges Radios arkiv och lyssna på Ola Salos sommarprat från 2003. Där pratar han om hur det är att vara en idiot, som i The Ark-låten ”It takes a fool to remain sane”. Det är lättare att ta till sig än nån tung teoretisk bok.”
Ursprungligen publicerat i Fria Tidningen 2010-02-20
Trollhares blogg hittar du här!
Inlägg
