söndagen den 11:e oktober 2009

kulturrunk

ja här har jag inte skrivit på ett tag. mkt skoljobb, gjorde tidning i veckan och var kulturreporter. resultatet? två recensioner och en krönika om hägglund & "kulturkriget". kommer här.


Hägglund anar inte vad han ber om

Hjälp, jag har inga byxor!
Jag ska gå på finteater. Själv.

Klassresenären i mig blir nervös. Jag vet att jag inte kommer behöva känna mig dum inför pjäsens innehåll, universitetspoängen i genusvetenskap är min trygghet. Men kläderna! Tänk om jag blir genomskådad, tänk om nån ser min osäkerhet?

Som klassresenär befinner jag mig mitt emellan ”det vanliga folket” och den kulturelit som Göran Hägglund skriver om i sitt utspel på DN Debatt (17/9). Där utmålar han kultureliten som den nya förtryckande klassen, och påstår att vanligt, hederligt folk inte bryr sig om politiska frågor.

Den här veckan har jag varit på två olika teaterföreställningar, som recenseras här bredvid. Under tiden har jag haft Hägglunds debattinlägg i bakhuvudet. Teatr Weimar sätter upp en pjäs som kan sägas representera den normkritiska och för Hägglund obegripliga konsten – den som hyllas på tidningarnas kultursidor. ”Jävla finnar” är precis tvärtemot: en pjäs om ”vanliga” arbetare, berättad och spelad av dem själva. Det borde göra Hägglund nöjd. Eller?

Båda pjäserna handlar om hur normen skaver och kväver. Den ges bara olika namn. På Teatr Weimar talas det om normalitet och moral, i ”Jävla finnar” är det överklassens ekonomi och lagar som förtrycker. Båda ställer viktiga frågor som berör såväl kulturelit som ”vanligt folk”.

Hägglund behöver knappast bli rädd för den lilla normkritiska grupp på cirka 30 personer som samlats på Teatr Weimar. Den teater däremot som det vanliga folket berättar när de själva får bestämma – där finns sprängstoffet.
I varslens och arbetslöshetens ”nya” Sverige berättas historier om panikångest och kamplust – om det vanliga folket får bestämma. Hägglund borde kanske snarare vara tacksam för att ”vanligt folk” inte har en chans att göra sina röster hörda på kultursidorna?

Till slut hittade jag i alla fall en anständig kjol och ett par strumpbyxor utan hål. Besöket på finteatern gick vägen den här gången också, även utan byxor.


På Teatr Weimar ifrågasätts det naturliga. Foto: Johan Bergman

Teater Weimar utmanar vanligheten

Mitt framför publiken står en högtalare och skymmer sikten. Den irriterar och stör teaterupplevelsen. Det är meningen.

Scenutrymmet inne på lilla Teatr Weimar har täcks med gräsmatta. Där finns en kulle med ett äppelträd. En uppstoppad påfågel, plastkaniner. Det plastiga och ”onaturliga” står i medveten kontrast till det riktiga gräset. Under kläderna bär skådespelarna kroppsstrumpor. I föreställningen finns ingen oproblematisk naturlighet.

Plötsligt lägger skådespelarna märke till att publiken finns. De möter våra blickar, plockar undan den störande högtalaren och nickar igenkännande. Sen kommer det. Psyktestet. Från ett omfattande formulär läser de upp en lång rad frågor om hur stressade vi är och hur utsatta vi känner oss: ”Mindre än vanligt, som vanligt, mer än vanligt?” Repetition av påståendena är nyckeln och som åskådare tvingas man fråga sig: Vad är egentligen vanligt?

”Naturen, vanorna, tiden, moralen” är en teoretisk pjäs där språkets makt står i centrum. Christina Ouzounidis har läst sina postmoderna tänkare och kräver detsamma av publiken. Det är inte alltid lätt att hänga med, och som åskådare är det lätt att känna sig dum. Men kanske är det inte heller meningen att man ska förstå allt. Textens svårtillgänglighet skymmer sikten och stör på samma sätt som högtalaren. Det är en skicklig illustration av hur normer osynliggör och förvränger verkligheten. Däri ligger den stora behållningen.

Naturen, vanorna, tiden, moralen
Teatr Weimar, Malmö
Text och regi: Christina Ouzounidis
Medverkande: Pia Örjansdotter, Daniel Nyström och Ester Claesson
Spelas fram till 1/11



Vad är en arbetare värd? Den frågan ställer sig föreställningen ”Jävla finnar” som turnerar genom Sverige i höst. Foto: Tomas van der Kaaij

Communityteater berättar viktiga och riktiga historier

Dörren är låst utifrån. Det är en timme innan Stora Ensos ledning kommer gå ut med att bruket ska läggas ner. Fackföreningen är inlåst. Paniken sprider sig.

”Jävla finnar” är ett communityteater-projekt som hade premiär i november 2008 i Norrsundet, Gävle kommun. Föreställningen har i höst turnerat runt i Sverige genom Riksteatern. När turnén når Lund är intresset svalt. Endast en handfull besökare har hittat till Lunds teaterförening den här onsdagkvällen. Finns det inget intresse för arbetarteater i den anrika kulturstaden?

Det är en gripande och välspelad historia som spelas upp av de fem före detta anställda på bruket i Norrsundet. De hanterar alla chocken på olika sätt. Mest talande för stämningen blir den 60-årige Fredriks panikångest och minnen från förra gången bruket hotades:
– ¬Det kändes som att jag satt fast i en u-båt i vattnet och aldrig skulle komma ut.

Panikstämningen trappas upp när gruppen inser att de sitter fast i en rävsax dikterad av ledningen. Revolutionen är långt borta och frågan kvarstår: Vad är en arbetare egentligen värd? Svaret som ges är enkelt: Han eller hon är åtminstone värd att lyssnas på.

Fakta
Communityteater är en teaterform som bygger på deltagande. Det handlar om att få människor att berätta historier de upplever vara viktiga. Dessa historier gestaltas sedan och spelas upp.
”Jävla finnar” är ett samarbete mellan Folkteatern i Gävleborg och Botkyra Communityteater.

Jävla finnar – historien om nedläggningen av ett bruk
Riksteatern, Lunds Teaterförening
Text: America Vera-Zavala
Regi: Reine Lööf
Medverkande: Ronnie Bäcklin, Tommy Alftberg, Kent Lundberg, Louise Larsson, Annette Hedman
Spelas även 13/10 på Kristianstads teater

0 kommentarer:

Skicka en kommentar