söndagen den 12:e juli 2009

klassmarkörer

under senaste tiden har jag lagt en inte helt oansenlig mängd tankekraft på KLASS. det är nånting jag vill komma åt, nån slags INSIKT, förhållningssätt, strategi, pepp, jag vet inte.

jag har blivit anklagad för att identifiera mig alltför starkt med en arbetarklass som jag inte längre helt tillhör och vara alltför aggressivt kritisk mot den medelklass som jag själv till viss del blivit en del av.

obs:
THIS IS NOT A FÖRSVARSTAL.

några saker har jag varit tvungen att inse:

1. den akademiska världen är inget för mig. jag kan aldrig bli doktorand. jag behärskar inte språket och koderna. människor som gör det får mig mest att må dåligt.

2. jag kan inte ta en debatt. återigen, den retoriska skolningen och självförtroendet fattas.

3. när jag blir ifrågasatt hamnar jag ibland i nån slags försvarsställning och blir helt stum, alt. hävdar att jag har RÄTT och att jag inte vill diskutera saken, alt. tänker att det nog är JAG som är dum i huvudet och inte idioten som hackar på mig.

4. jag trivs bäst med fellow klassresenärer. dom som, precis som jag, har en fot i vardera läger. möjligtvis med ÖDMJUK medelklass eller medelklass som på andra grunder befinner sig i något slags "gränsland" (kultur, sexualitet, kön, ability etc etc) eller har kommit till så mkt politisk insikt att de fattar att de ibland gör bäst i att bara hålla käften och låta nån annan prata.

5. jag MÅSTE tala om klass HELA TIDEN annars går jag under.

när jag läser litteratur om klass känner jag mig sedd.

maria jansson i "tala om klass" (red. alakoski & nielsen):

"Bland annat diskuterade föreläsaren den så kallade snedrekryteringen, det vill säga att barn till akademiker utgör lejonparten av de studerande på universitetet, medan 'arbetarbarn' endast utgör en mycket liten del. Föreläsaren påpekade också att arbetarbarn oftare går yrkesinriktade utbildningar, eftersom de vill att studierna ska löna sig. Undantaget då en liten grupp arbetartjejer som går långa, besvärliga, humanistiska utbildningar som inte ger några jobb alls, förklarade han med skämtsam ton. Alla skrattade. Jag med, till en början." (s 75, min kursivering)

6. min mammas politiska medvetande och bildningsambitioner + min farsas bortslösade intellekt (i all sin galenskap) har skapat ett alldeles för stort och betungande behov att bli den första i släkten som på allvar behärskar FINKULTUREN. skriva en bok, bli erkänd.

7. vad jag inte insåg var att vissa dörrar förblir stängda om man inte föds med nyckeln i hand eller tillhör en av de exceptionella undantag som fixar att murbräcka sig in i finrummen. jag är inte en av dem.

8. jag reagerar ofta med att blir ledsen istället för att bli arg när någon behandlar mig illa. kanske handlar det om inlärt beteende från en mamma med dåligt självförtroende och en från(icke-)varande galenpanna till pappa med sin komplexa historia av misslyckanden och självhat.

9. klass är en jävligt känslig fråga. många vill inte prata om ämnet.

VILL DU?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Yees!
Tant Birgitta (eller var det Edith?) vill.
När?

Anonym sa...

Inressant. Slog upp ordet klassmarkör och hamnade på din sida. Jag ser det lite från andra hållet. Kommer från ett familjeföretag och bor nu i en bruksort där många jobbar på bruket. Jag är förtidspensionär, snart riktig pensionär. Jag passar inte riktigt in och har växt upp i förort med arbetarbarn och och även bott i annan bruksort. Men också en -08 som växt upp med storstad .på 70-talet trodde jag att man upphävde klass och kön som markörer. Läste på högskola och universitet (men det fanns ingn sådan tradition i familjen) . Jag har bara upplevt inifrån kommande begränsningar, men förstår nu att jag också blivit påverkad av jantlagen, jag upplever skillnader i språk och koder. Man ska inte komma med några nya ord eller så, man ska inte vara så "märkvärdig". Men ingen säger det. Vi är alla ett, som en stor familj. Bara vi inte sticker ut för mycket. Jag kan bli lite avundsjukpå dem som har en tydlig klasstillhörighet och tydliga enkla svar att komma överens om. men jag upplever att det fungerar som en hämsko. Både innåt och utåt. Jante kan fungera som en väktare för den egna gruppen. Ibland kan jag uppleva det som en viss självgodhet. Mitt val har väl varit att ställa mig utanför. Jag hade inte några självklara nycklar till finrummen. Jag levde nog lite i min egen värld och gör väl så än. Jag kan uppleva att andra projierar över saker tror saker som inte jag själv är medveten om. Det där att hålla käft och låta andra prata har jag ibland svårt för. Jag förstår inte riktigt att alla inte har samma rätt. Att man helst ska ligga lågt annars kan man riskera att uppfattas si eller så. vi har nog olika utgångspunkter men gränslandet kan ses från olika håll. Tråkigt om man behöver begränsa sig - inte får accept för den man är, men många gånger kanske vi projecerar ut det på omgivningen. Det svåraste är att ge sig själv tillåtelse att vara den man är om man inte blivit vid sin läst, som skomakarn sa Du har naturligtvis rätt till din ilska, men rikta den inte mot mig. Vi möts i gränslandet. Marga

Karin sa...

Tack för dina tankar, Marga! Det är en jävligt komplex fråga det där, men att prata och dela erfarenheter tror jag är ett väldigt viktigt steg framåt. Så fortsätt med det!

Skicka en kommentar