Mika och jag skrev en text till Glokalas hemsida och sa skrev jag en egen prettotext. Dags att satta punkt och ga vidare. Har kommer min text iaf.
Min praktik, forsta veckan
Jag har slussats fran Managua till landsbygd till stad till kaffeplantage.
Fran stormote med jordbrukskooperativet och handledare Rosaplinas lovord om skandinavers starka solidaritet och punktlighet till familjen som valkomnar mig som deras long lost son:
– Hon ar m-i-n d-o-t-t-e-r, sager mamma Rosa nar forstandshandikappade systerdottern Maritza kramar min vitbleka arm och tittar fragande pa oss bada.
Det blir kvall och jag undrar forsiktigt om kriget. Pappa Rosalio suckar tungt och berattar om en flygattack och barn som dog. Jag forstar inte allt men vill inte halla kvar vid amnet just da. Nar Rosalio sen smeker omslaget pa min dussinqueerpocket och viskar “vilken vacker bok” fragar jag mig vad jag egentligen har dar att gora.
Pa kaffeplantage, studiebesok med Rosalpina. Ingenstans ser vi till “el patrón”, anda ar hans narvaro pataglig. Samma familj har agt haciendan sedan kolonialtiden, samma harda hand. Har har arbetarna inte lyckats organisera sig – el patrón star emot och de tillfalliga arbetarna for svarorganiserade.
Vi ar med pa inspektion med arbetsministeriet, Lisseth som ar inspectora laboral fyller noggrant i sitt protokoll med standardfragor. Och far standardsvar. “Finns det nagon diskrimination pa den har arbetsplatsen?” “Nej sjalvklart inte.”
Kokerskan har varit uppe sen klockan ett. Hennes ogon ar tariga av sot och rok. Dagen varar till klockan tio pa kvallen. Hon jobbar ensam, far aldrig sova ut? Sover i ett litet skjul tillsammans med manga andra.
Vad ar var roll i det hela? Nanting hander med oss nar vi stiger in en verklighet sa langt fran var egen, fran naivt glada och nyfikna till tysta, smairriterade, vilsna. Vad gor det for gott att vi kommer har och fotograferar barn vars nasor aldrig slutar rinna pa grund av de bekampningsmedel de utsatts for? Vad hjalper det att vi halsar snallt pa mannen som ar sjuk och darfor gar miste om sina 30 kronor i dagspenning? Varfor tar vi kort pa honom och hans barn pa Rosalpinas uppmaning trots att hans ogon skvallrar om att det faktiskt inte ar ok?
Dagen efter, vi slussas till en annan hacienda, dar arbetarna lyckats organisera sig och vi ska gora filmen som ingar i vart forsta projekt.
Varfor maste jag mota de har tva starka kvinnorna med en videokamera och en varld mellan oss? Fem minuter liv, vem tror jag att jag ar? De inovade fragorna som bortblasta, naken framfor riktiga levande manniskor som jag tvingas reducera till en minuts klipp som kanske kommer laggas ut pa youtube. Vad ar min roll i det har?
Just da kanner jag ett behov av att fly till en varm famn, ett somnigt knull, berusning bland alskade bitterfittsystrar. En mer priviligerad verklighet, en verklighet “narmre” mig. Jag skriver en liten text for min egen skull, for mitt psykes skull och funderar over vem som ar el patrón over mitt liv? Jag ringer till min nya familj, mots av:
– Det glader mig verkligen att du ringer.
Han verkar mena det, sjalv kanner jag inget annat an skam och vit javla likgilitighet. I Sverige har jag en pappa som ocksa bar pa en sorg. Jag funderar en stund pa Arvet. Ar glad over att jag just nu faktiskt vill vara har och inte nagon annanstans. Ar sugen pa nasta veckas tankar.
Inlägg
